Kristallen den fina

Egentligen är vi kanske inte kristaller utan amorfa ämnen. När något utkristalliseras, upprepas beståndsdelarna exakt ("i alla tre dimensioner", tack Wikipedia). Är människor så matematiskt förutsägbara?

Vi följer mönster men är ändå oberäkneliga. Upprepningarna känns sällan riktigt likadana. Det kan vara tiden och den egna upplevelsens filter som gör att man vill se något unikt i nuet, samtidigt som man gärna upptäcker mönster i allt, och kanske till och med beklagar sig över att det "alltid blir så här". Motsägelser, alltid.

Kristall är från början ett tänkt musikaliskt samarbete, ett samarbete som - enligt mönster som vid det här laget är ganska förutsägbara för alla deltagare - ständigt rinner ut i sanden. Det rinner så kraftigt att det riskerar att erodera västkustens alla klippor. Det rinner i takt med den göteborgska nederbörden. Jag vill inte på något vis mjölka metaforen, men man skulle kunna forsränna på goda föresatser som rinner iväg. Det är välbekant, en upprepning, kanske till och med allmänmänskligt. På så sätt har vi gjort skäl för namnet Kristall.

Men saknaden av struktur är långt ifrån en kristallik egenskap. Det är de amorfa ämnenas område, som tydligen inte ens har en fast smältpunkt. Det kan vara så att saknaden förhalar allt, inte det negativa mönstrets närvaro utan det positiva mönstrets dåliga näring.

Idéerna, tankarna, rytmerna, drömmarna, melodierna ligger och pyr under ytan, de dyker upp i vågor, så som man i halvvaket tillstånd sköljs över av resterna av nattens drömmar. Lämnar man en saltlösning över natten, bildas korn av saltkristaller. Vad händer när man lämnar idéerna? Det här är vårt vattenglas, vår hemgjorda experimentverkstad, en plats för förväntan, men utan höga insatser. Här kan något växa.