När topparna och de alltför välbekanta dalarna upphör, när inte ens överanalyserande, maximalt nojiga lilla ömsinta jag har något som stressar mig börjar den verkliga ångesten. Fan vad det är röv att verkligen leva ibland. Vart finns det medelgråa värmande apatiska tomrummet när man som mest behöver det?
Jag ska ha ett stort kok stryk för att jag gnäller över att må bra, det är nästan så jag får lite ångest bara av det.
Nu känns det bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar