Öppna sår?

När topparna och de alltför välbekanta dalarna upphör, när inte ens överanalyserande, maximalt nojiga lilla ömsinta jag har något som stressar mig börjar den verkliga ångesten. Fan vad det är röv att verkligen leva ibland. Vart finns det medelgråa värmande apatiska tomrummet när man som mest behöver det?

Jag ska ha ett stort kok stryk för att jag gnäller över att må bra, det är nästan så jag får lite ångest bara av det.

Nu känns det bättre.

Pärlor

Världen har väldigt mycket att ge - det kan vara slutsatsskörden för dagen. Både oväntade och väntade möten, vackra kvällsmoln, promenader. Musik. En sympatisk herre i plommonstop som röker vattenpipa och förklarar teosofi för mig. En bok om utopier. Det faktum att jag har syskon (och vilka...!). Stressklump i halsen, också, förstås. Hål i skorna. Misstag som görs i jobbet. Sånt hör till, men ska aldrig, aldrig vara i fokus.

En begåvad vän till mig har äntligen visat mig några av sitt nya bands låtar. Jag var lite orolig för att de inte skulle motsvara de förväntningar jag under lång tids övertalning har byggt upp, men jag blev imponerad. Igen. Jag kan inte dela med mig av musiken nu, men jag kan säga att sången i en av låtarna fick mig att tänka på Cocteau Twins. Och det är mycket bra.

http://www.youtube.com/watch?v=7Ka-WpqCAJI

I listen to bands

Det är månförmörkelse ikväll. Som en oljeskadad fågel står jag och försöker göra mig av med resterna av den föda jag för några minuter sedan införskaffat. Människor ylar mot månen som ena stunden är full och nästa ligger på sned och är tunn som älvan som en polis just för mot bättre vetande.

Låt det växa.

Kristallen den fina

Egentligen är vi kanske inte kristaller utan amorfa ämnen. När något utkristalliseras, upprepas beståndsdelarna exakt ("i alla tre dimensioner", tack Wikipedia). Är människor så matematiskt förutsägbara?

Vi följer mönster men är ändå oberäkneliga. Upprepningarna känns sällan riktigt likadana. Det kan vara tiden och den egna upplevelsens filter som gör att man vill se något unikt i nuet, samtidigt som man gärna upptäcker mönster i allt, och kanske till och med beklagar sig över att det "alltid blir så här". Motsägelser, alltid.

Kristall är från början ett tänkt musikaliskt samarbete, ett samarbete som - enligt mönster som vid det här laget är ganska förutsägbara för alla deltagare - ständigt rinner ut i sanden. Det rinner så kraftigt att det riskerar att erodera västkustens alla klippor. Det rinner i takt med den göteborgska nederbörden. Jag vill inte på något vis mjölka metaforen, men man skulle kunna forsränna på goda föresatser som rinner iväg. Det är välbekant, en upprepning, kanske till och med allmänmänskligt. På så sätt har vi gjort skäl för namnet Kristall.

Men saknaden av struktur är långt ifrån en kristallik egenskap. Det är de amorfa ämnenas område, som tydligen inte ens har en fast smältpunkt. Det kan vara så att saknaden förhalar allt, inte det negativa mönstrets närvaro utan det positiva mönstrets dåliga näring.

Idéerna, tankarna, rytmerna, drömmarna, melodierna ligger och pyr under ytan, de dyker upp i vågor, så som man i halvvaket tillstånd sköljs över av resterna av nattens drömmar. Lämnar man en saltlösning över natten, bildas korn av saltkristaller. Vad händer när man lämnar idéerna? Det här är vårt vattenglas, vår hemgjorda experimentverkstad, en plats för förväntan, men utan höga insatser. Här kan något växa.

And here we go!

Den 8:e dödssynden, bloggen har äntrat min och vår vardag. Har precis läst Virtanen och är lagom knäckt men avskyr Schulman tillräckligt mycket för att inte våga säga nej.

Det här kan gå hur långt som helst och samtidigt kan det ju inte gå längre ned så jag har ju redan vunnit på ett sätt.

Försökte leta band som sökte trummisar igår, vet inte varför egentligen, tror att jag bara kan hoppa in i en redan fungerande konstellation och skörda deras framgång. Samtidigt inser jag i mina försök till prostitution att det inte existerar ett enda intressant band därute för tillfället.

Alla kör sin variant av Behemoth, Nirvana, U2 eller Rhianna för den delen, eller så har vi dem som verkligen skriver Manson!!! i pannan och sen dunkar den blodig mot Z-tv tills Jonas Åkerlund inte orkar hålla emot längre utan bara måste göra en video åt dem.

Vart är ett riktigt bakfullt och vresigt Mars Volta när man behöver dem? Idag ska jag bli mindre bitter. Idag ska jag spruta klorskum på en 2-ton tung fritös.

6 dagar kvar på Santa Maria.