Utkast

Nu när jag inte har någon inkomst förföljs jag rätt mycket av tanken på att behöva “skaffa ett jobb”, dvs. lägga oändliga timmar på att skriva förnedrande lögner om mig själv, lögner som inte bara förnedrar mig själv utan även läsaren, i “personliga” brev till tänkbara arbetsgivare, på att söka jobb jag inte vill ha, på att tumma på mina principer och allt som är mig heligt för att sedan få höra att någon annan hade fem års erfarenhet av att städa toaletter och därför ansågs mer qualificerad än jag. Ja, jag skall till och med konkurrera med mina medmänniskor, försöka bevisa att jag är bättre än de, när jag faktiskt inte alls är bättre. 

Ni säger: Så farligt är det väl inte. 

Ni är inte lika känsliga som jag, men det är inget att glädjas över! Det är visst farligt. Jag känner en fysisk reaktion, ett fysiskt illamående, inte alls metaforiskt, vid blotta tanken. Men jag ser det som ett tecken på framsteg, mindre avtrubbning, mer uppmärksamhet. Det är den enda möjliga framtiden för oss!

Ni säger: Man vänjer sig. 

Avtrubbning! Jag flyr avtrubbningen i vild panik, den gör er till djur, men vi är inte djur, vi är människor, vi har en uppgift och den är inte djurens uppgift. 

Ni säger: Sådant är livet. 

Ni har redan gett upp. Sådant är inte livet, sådant är döendet. Och inte vilket döende som helst är sådant, utan det moderna döendet, döendet som inte leder till ett liv efter detta, döendet som släcker allt, som släcker det lilla som finns kvar efter att ni dött hela livet. 

Ni som tror att vi skall slockna, ni har redan själva börjat slockna. Och när ni märker att ni börjat slockna, då skall ni minsann släcka så många andra som ni bara kan hinna, innan er egen eld falnat helt och mörkret lagt sig kring er och kring era offer.