Utkast

Nu när jag inte har någon inkomst förföljs jag rätt mycket av tanken på att behöva “skaffa ett jobb”, dvs. lägga oändliga timmar på att skriva förnedrande lögner om mig själv, lögner som inte bara förnedrar mig själv utan även läsaren, i “personliga” brev till tänkbara arbetsgivare, på att söka jobb jag inte vill ha, på att tumma på mina principer och allt som är mig heligt för att sedan få höra att någon annan hade fem års erfarenhet av att städa toaletter och därför ansågs mer qualificerad än jag. Ja, jag skall till och med konkurrera med mina medmänniskor, försöka bevisa att jag är bättre än de, när jag faktiskt inte alls är bättre. 

Ni säger: Så farligt är det väl inte. 

Ni är inte lika känsliga som jag, men det är inget att glädjas över! Det är visst farligt. Jag känner en fysisk reaktion, ett fysiskt illamående, inte alls metaforiskt, vid blotta tanken. Men jag ser det som ett tecken på framsteg, mindre avtrubbning, mer uppmärksamhet. Det är den enda möjliga framtiden för oss!

Ni säger: Man vänjer sig. 

Avtrubbning! Jag flyr avtrubbningen i vild panik, den gör er till djur, men vi är inte djur, vi är människor, vi har en uppgift och den är inte djurens uppgift. 

Ni säger: Sådant är livet. 

Ni har redan gett upp. Sådant är inte livet, sådant är döendet. Och inte vilket döende som helst är sådant, utan det moderna döendet, döendet som inte leder till ett liv efter detta, döendet som släcker allt, som släcker det lilla som finns kvar efter att ni dött hela livet. 

Ni som tror att vi skall slockna, ni har redan själva börjat slockna. Och när ni märker att ni börjat slockna, då skall ni minsann släcka så många andra som ni bara kan hinna, innan er egen eld falnat helt och mörkret lagt sig kring er och kring era offer. 

Istället för evighet

Ett problem med band är att de ofta har ett evighetsperspektiv. Man spelar i band för att spela i band, och man hoppas på att de konkreta målen (som vanligtvis hägrar vid horisonten: inspelningar, spelningar...) ska manifestera sig, och att man då på något magiskt sätt ska ta tag i dem tillsammans. Komma någonvart. Detta kan fungera, om bandmedlemmarna har mycket tid och handlingskraft och (intuitivt eller efter överenskommelse) vill driva på åt samma håll.

Det verkar ibland som att det krävs rent övernaturliga förutsättningar för att man ska gå från snack till verkstad - kanske behöver det vara fullmåne samtidigt som Jupiter står i sitt tredje hus, kanske behöver man offra tio kilo färsk ingefära. Vem vet? Annars blir det ofta att man (som bäst) står och harvar på i replokalen, som om det vore straffarbete man utförde.

Nu är jag mycket mer sugen på målinriktade musikaliska samarbeten med deadlines. Målet kan vara en låt, en skiva eller en spelning. Inget repande för repeterandets egen skull. Inte för att det är så enkelt att styra upp sånt här heller, men jag är hoppfull.

Insikt?

Kött och Caspar vet inte om detta än, men vi kommer någon gång att göra en låt eller en skiva som kommer att heta Fairy Grandmother. Så det så.

Ett steg i någon riktning

Replokalen är städad, och i stort sett allt är utrensat. Mellan dessa väggar, på dessa få kvadratmeter har jag tillbringat en inte helt oansenlig del av mitt liv under de senaste åren. Under fem och ett halvt år, för att vara exakt. Många timmar av hopp och frustration. Mycket repetition.

Det är en bra känsla att äntligen lämna något som varit upphov till och symbol för så många känslor så länge. Det känns inte som en destruktiv handling. Det är inte för att tysta musiken, utan för att låta den ta nya vägar. Kanske till och med bättre vägar.


(Julen har för övrigt genererat en rad nya skivor. Captain Beefheart, Joni Mitchell, Gilberto Gil, och - en present från mig själv - Park Hotell. Min favoritlåt med de sistnämnda är just nu "Black Hole". Den finns inte på deras Myspace-sida, men jag kan även rekommendera "Dead ringers" och "Pandemonium ducks": http://www.myspace.com/parkhotell)

Öppna sår?

När topparna och de alltför välbekanta dalarna upphör, när inte ens överanalyserande, maximalt nojiga lilla ömsinta jag har något som stressar mig börjar den verkliga ångesten. Fan vad det är röv att verkligen leva ibland. Vart finns det medelgråa värmande apatiska tomrummet när man som mest behöver det?

Jag ska ha ett stort kok stryk för att jag gnäller över att må bra, det är nästan så jag får lite ångest bara av det.

Nu känns det bättre.

Pärlor

Världen har väldigt mycket att ge - det kan vara slutsatsskörden för dagen. Både oväntade och väntade möten, vackra kvällsmoln, promenader. Musik. En sympatisk herre i plommonstop som röker vattenpipa och förklarar teosofi för mig. En bok om utopier. Det faktum att jag har syskon (och vilka...!). Stressklump i halsen, också, förstås. Hål i skorna. Misstag som görs i jobbet. Sånt hör till, men ska aldrig, aldrig vara i fokus.

En begåvad vän till mig har äntligen visat mig några av sitt nya bands låtar. Jag var lite orolig för att de inte skulle motsvara de förväntningar jag under lång tids övertalning har byggt upp, men jag blev imponerad. Igen. Jag kan inte dela med mig av musiken nu, men jag kan säga att sången i en av låtarna fick mig att tänka på Cocteau Twins. Och det är mycket bra.

http://www.youtube.com/watch?v=7Ka-WpqCAJI

I listen to bands

Det är månförmörkelse ikväll. Som en oljeskadad fågel står jag och försöker göra mig av med resterna av den föda jag för några minuter sedan införskaffat. Människor ylar mot månen som ena stunden är full och nästa ligger på sned och är tunn som älvan som en polis just för mot bättre vetande.

Låt det växa.